Att min mamma kämpade mot cancer i 10 år kan vara en anledning till varför jag nu pluggar till sjuksköterska. Det började med bröstcancer som hon till en början bekämpade. Hon blev friskförklarad men sen kom cancern tillbaka. Metastaser var ett faktum och de elaka cellerna spred sig runt i hela kroppen. Hon var 42 år gammal när hon miste sitt liv. Jag var 17. Eftersom jag var så delaktig i hennes kamp mot sjukdomen kom jag i nära kontakt med sjukvården. De som både jag och min mamma träffade mest under behandlingen var sjuksköterskorna. Vilka hjältar de var. Möjligen var den insikten en bidragande faktor till varför jag styrde om skutan mot sjuksköterskestudier istället för läkarstudier. Jag var nämligen efter studenten inställd på att vidareutbilda mig till läkare och pluggade därför upp betyg samt gjorde högskoleprovet. Men efter närmare eftertanke slog det mig att jag ju egentligen ville jobba nära människor och det gör mest sjuksköterskorna. Därav omvandlades mitt dåtida andrahandsval till förstahandsval. Just nu läser jag fjärde terminen och har nyligen haft praktik på en palliativ avdelning. Det innebär en avdelning för människor i livets slutskede. Där hade jag en otroligt inspirerande och empatisk handledare. Vi hade just varit med om att en äldre person gått bort när min handledare tog med dig mig och min kursare in på ett rum och sa “Jag tycker det är en ynnest att få vara med och göra sista delen av en persons liv så meningsfull som det bara går”. Hon sa det med en sån pondus och medmänsklighet som fick mig att bli så tagen. I allt det tunga så visade hon på ett annat perspektiv. Och det är ju verkligen sant, det är ju en sån värdighet att få vara med i alla dessa stora ögonblick som vården erbjuder. Som jag kan minnas har jag alltid tyckt om att vara nära andra och få trösta. Efter att mamma gick bort har min längtan efter att få bidra och hjälpa andra blivit ännu större. Kanske kommer jag i framtiden kunna hjälpa en annan mamma med cancer och hennes dotter.
