HUMANS OF MEDPEOPLE

AnnaKlara – Läkare

Så länge jag kan minnas har jag alltid gillat att pyssla. Jag höll på med små sygrejer redan som liten och det har nog följt mig genom livet. Kanske var det en av anledningarna till att läkaryrket lockade och specifikt kirurgi, där hantverket är i fokus. Det har dock inte varit ett självklart val. I Lund läste jag till ingenjör men på fjärde året kände jag att det inte var rätt. Jag ville jobba med något där jag fick träffa människor och ha intima möten varje dag. Utöver det drogs jag till läkaryrket för att kunskap och erfarenhet väger så tungt under hela karriären, det kändes ärligt på något sätt. De insikterna blev startskottet till att byta bana och nu sitter jag här, i Örnsköldsvik som läkare, under pågående allmäntjänstgöring. Jag trivs så bra här och är glad över att ha fått börja min karriär på ett mindre sjukhus där jag får mycket ansvar och är en viktig del av verksamheten. Även om utbildningen erbjudit mycket praktik, kändes det väldigt annorlunda att plötsligt jobba självständigt som läkare och inte student. Det är hur kul som helst och jag får dagligen bekräftelse om att jag har det roligaste jobbet jag kan tänka mig. Något som jag däremot inte var förberedd på var vilket tempo det är. Redan som nykläckt läkare får man handskas med många krävande beslut och ett otroligt ansvar. Det går lite från noll till hundra. Och det är många aspekter att ha i beaktning för att bli en riktigt duktig läkare. Att den medicinska kunskapen är viktig kändes tydligt från början. Men en annan aspekt, som jag kanske inte hade funderat eller övat så värst mycket på innan jag blev klar, är hur viktigt det är att vinna patienternas förtroende. Att få dem delaktiga i vården och att kunna stötta dem i olika livsöden. Jobbet är stressigt emellanåt och då kan det vara svårt att stanna upp och uppskatta allt det man får vara med om när man arbetar inom vården. Jag minns ett tillfälle under min utbildningspraktik på ambulansen. Vi fick ett larm en onsdagsmorgon i Stockholm då trafiken är som värst. Sirenerna sattes på och jag fick sitta i baksätet och se hur Stockholms mest trafikerade gator och tunnlar, bara på några sekunder förvandlades till körbara, genom att alla väjde undan åt olika håll. I den stunden blev jag verkligen rörd. Det var så vackert att se hur allmänheten visade sån respekt och välvilja att hjälpa till. Och just det, att få vara en del av en organisation som så många människor förlitar sig på känns väldigt häftigt.