I höst är jag färdig specialist inom allmänmedicin. Jag gör min specialisering på en offentlig vårdcentral i Höganäs norr om Helsingborg med ca 12 000 patienter listade. Det är framförallt en äldre befolkning vi tar hand om där en hel del äldre helst inte vill åka in till sjukhuset för att få vård. Eftersom det dessutom tar ca 20 min att ta sig in till närmaste sjukhus, får vi omhänderta patienter med alla möjliga krämpor. Resultatet av det blir ett mycket varierande jobb för mig. Och det älskar jag! Det kan komma in patienter med hjärtinfarkt, stroke eller andra akuta tillstånd. Vårdcentraler ansvarar också ofta för flera familjemedlemmar i en och samma familj. Kombinationen att få tänka långsiktigt och samtidigt få agera med snabba ryck är verkligen kul. Ett minne jag har sen några år tillbaka, som kanske är en detalj i mångas ögon men som för mig gjorde starkt avtryck, är när jag i början av min karriär tog emot en 5-årig pojke. Han kom tillsammans med sin mamma och sökte vård för en knuta på halsen. Mamman var förstås orolig och jag tog prover och undersökte pojken. För mig var det ganska tydligt att det antagligen handlade om en svullen lymfkörtel som dykt upp till följd av en ofarlig virusinfektion. Jag lät familjen åka hem och bokade in dem på ett återbesök en vecka senare. Mycket riktigt kom provsvaren vilka var normala och pojkens knuta hade försvunnit vid återbesöket. Precis innan de skulle gå hem igen så säger pojkens mamma till pojken att han ju skulle berätta något för mig. Jag spände öronen och lyssnade nyfiket då pojken på ett gulligt, genant sätt sa ”Ja okej, innan jag träffade dig så var jag jätterädd för att gå till doktorn, men nu efter att jag fått ha dig som doktor så är jag inte rädd längre”. Jag blev oerhört glad och smickrad. Det betyder mycket att få höra såna typer av yttranden, och när ens vardag ibland kan vara tuff och sorglig, så lyser situationer som denna upp ens tillvaro igen. Jag försöker påminna mig om det, att ta fasta på det positiva och låta det få färglägga helheten.
