Sen 1,5 år tillbaka har jag jobbat som urolog på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Där får jag en stor spännvidd mellan olika uppgifter och situationer. Ena dagen kan jag arbeta på en mottagning där patienter söker för (ibland) banala besvär, och nästa dag kan det handla om liv och död på akuten. Den variationen får mig att trivas bra med mitt yrke och på så sätt förhoppningsvis ge patienterna en god vård. Det var först efter gymnasiet som jag kom på att jag ville bli läkare. När jag var liten ville jag bli astronom och i gymnasiet hade jag snarast tänkt mig någon civilingenjörsutbildning. Att det gick från rymdnörderi till medicinstudier handlar dels om att jag ganska plötsligt fick möjlighet att komma in på läkarprogrammet, men också på grund av att läkaryrket verkade vara definierbart och konkret. Precis som att lokförare och snickare också är det. Vad gör en ekonom eller en ingenjör rent konkret? Inte visste jag det vid 19 års ålder. Om läkaryrket sen blev som jag hade trott är jag inte säker på. Trots att det kanske är lättare att kunna föreställa sig vad jag gör jämfört med vad en mer abstrakt arbetskategori sysslar med, så är det ändå mycket som jag inte hade kunna ana skulle hända, som har hänt. En upplevelse som berörde mig starkt var under en nattjour innan jag började specialisera mig inom urologi. Jag jobbade på en kvinnoklinik på ett lite mindre sjukhus, och blev tillkallad en förlossning där mamman var gravid i vecka 22 och redan hade börjat få värkar. Vi försökte att med olika typer av läkemedel stoppa förloppet men ingenting fungerade och vi kunde till slut bara hoppas på det bästa. Fosterhinnorna hade inte spruckit utan bildade liksom en vattenballong som kom före det lilla barnet, och det var därmed svårt att undersöka hur förlossningen fortskred. När krystvärkarna tilltog började vi förstå att barnet kom i sätesbjudning, alltså stjärten först. När sedan huvudet skulle födas ut fastnade plötsligt kroppen eftersom livmodern fick en slags kramp runt halsen. En av överläkarna hade som tur var förutsett att det kunde bli på det viset och vi gav avslappnande läkemedel som gjorde att jag med ena fingret kunde komma förbi huvudet och sedan liksom fiska ut barnet den sista biten. Det lilla knytet, som visade sig vara en pojke, kom helt inbäddad i sin hinnsäck. Nästan som i en air-bag och tack vare den polstringen hade han klarat sig oväntat bra. Ett team från narkosen och nyföddhetsavdelningen tog omedelbart över vården innan pojken med helikopter kunde flygas till Uppsalas nyföddhetsavdelning. Jag fick så mycket adrenalin och endorfiner hela den här natten och lång tid därefter. Det var en riktigt cool upplevelse som jag ofta tänker på än idag. Något år senare fick jag höra av en barnläkare som var involverad i fallet, att pojken då mådde prima. Jag blev så klart väldigt glad över det beskedet och jag kan inte låta bli att då och då fantisera över hur han har det idag. Mycket oförutsägbart kan som sagt hända i den här världen, och det är det som får mig att tycka så mycket om mitt jobb.
