Ett fall jag ofta tänker på är egentligen inte så dramatiskt. Utan mer en känslomässig koppling. Jag arbetar som narkossjuksköterska på NKS neurooperation och det var där jag var i kontakt med en patient som berörde mig starkt. Det var en patient i 30-års åldern som nyligen hade upptäckt ett hjärnaneurysm. Det innebär att kärlväggen i ett blodkärl försvagas och utvidgas onormalt, vilket i värsta fall kan leda till att kärlet brister och blödning uppstår. Hen skulle därför sövas och opereras i hjärnan. Oftast kan man åtgärda aneurysm med hjälp av röntgen och platina. En tunn slang kallad kateter sätts in i kroppen via ljumsken och leds upp till hjärnan. Kateterns fylls sedan med platina som fyller upp aneurysmet och på så sätt försvinner aneurysmet. Den här patienten hade extremt mycket ångest och var känslomässigt instabil. Hen grät och hade svårt att slappna av. När en patient är i en sån oro och ska sövas, känns det inte bra för mig som narkosjuksköterska. Patienterna vaknar nämligen ofta i samma sinnesstämning som de hade när de sövdes. Patienten som berörde mig storgrät och hade rejält svårt att släppa kontrollen trots att jag tillsammans med mina kollegor försökte göra allt för att få hen trygg och lugn. Men vi lyckades tyvärr inte. Hens ansiktsuttryck när hen sövdes etsade sig fast i mitt minne och jag hade ingen lust att gå hem från jobbet innan hen vaknade upp. Men jag hann vara med när hen väcktes. Känslan av att få säga att allt hade gått bra under operationen och samtidigt se att hen log, var helt fantastisk. Det är det här som jag brinner för – att få möta människor i svåra stunder och ge en ljusglimt i en annars ganska mörk och läskig tillvaro. Att få vara med i en sån kris och förhoppningsvis kunna göra skillnad är oerhört känslomässigt belönande.
