När jag var liten ville jag bli veterinär. Sen ville jag arbeta i ambulans, helst i ambulanshelikopter. Och så blev det. Idag är jag ambulans- och anestesisjuksköterska, vilket man nämligen måste vara för att få arbeta i ambulanshelikopter. Dessutom har jag det perfekta upplägget. Jag arbetar i ambulans september till maj, och i ambulanshelikoptern maj till september. Det är så otroligt spännande och samtidigt härligt att få vara utomhus under sommarhalvåret. För att hålla kvar i anestesin söver jag även lite på timmar då och då. Att jobba med akutsjukvård och framförallt ambulans är väldigt speciellt, vilket även gör att det är så roligt. Du vet aldrig vad som väntar dig. Dessutom är vi ett starkt team där vi i en helikopter är en pilot, en ambulanssjukvårdare, som även kan agera som en andra pilot, samt en anestesisjuksköterska. Tillsammans åker vi på larm och får möta alla olika typer av situationer. Jag minns en gång vi fick ett larm sent på kvällen om misstänkt självmord på en färja på väg mot utlandet. Att landa på ett fartyg som inte står stilla kräver en extrem noggrannhet och precision av piloten, det gäller att han har full koll. Jag kan ju inför landningar försöka förbereda mig för mitt uppdrag men förutsättningen för att jag ska kunna göra mitt jobb är att helikoptern landar på rätt sätt. Det kan ibland vara frustrerande när man exempelvis ser en mamma och ett sjukt barn stå där på marken, och vi ändå inte kan landa på grund av att något inte är säkert. Att jag då inte får kasta mig ut utan istället måste sitta kvar och ta ytterligare ett varv innan landning kan ske, och ser hur deras lättande blick förändras till panik igen, är tuff. Men den här landningen på färjan gick iallafall smidigt trots mörkret, och vi fick direktiv om till vilken hytt vi skulle bege oss. Vi fick gå genom den partyfyllda färjan där människor, iklädda glittrande kostymer med drinkar i händerna, dansade loss till schlager, för att till slut komma fram till hytten. Där bröt vi oss in genom den låsta dörren och mycket riktigt hittade vi där en relativt ung kille som tyvärr tagit sitt liv. Vi startade givetvis hjärt- och lungräddning och fortsatte med det under hela transporten till KS. Att gå igenom det flytande partypalatset med pågående HLR var extremt konstigt och annorlunda. Tyvärr klarade sig inte patienten och hela upplevelsen var bisarr. Mitt jobb är minst sagt annorlunda och varje arbetspass fylls av någon överraskning.
