Så länge jag kan minnas har jag alltid tyckt om omhändertagandet. Att få sköta om och rå om någon är för mig otroligt givande. Trots den känslan utbildade jag mig inom kommunikation och fick en master i det. Jag var gravid vid det här läget och hade hört från flera håll att de oregelbundna arbetstiderna kunde vara knepigt att kombinera med småbarn. På den vägen blev det. Men ganska snabbt kände jag att jag var fel ute. Jag kunde inte alls identifiera mig med min yrkesroll. Jag började fundera på vården igen och eftersom jag hade kriterierna för att komma in på läkarprogrammet fick jag auskultera med en läkare på en internmedicinsk avdelning. Där insåg jag att läkaren mestadels satt bakom en dator, och att det var sjuksköterskorna som arbetade patientnära och liksom styrde över avdelningen. Den insikten i kombination med att studiebidragen från CSN inte skulle räcka särskilt långt inför ytterligare en femårig utbildning, gjorde att jag började läsa till sjuksköterska. Sedan januari 2019 är jag färdigutbildad och har sedan dess känt mig säkrare än någonsin på att sjuksköterskeyrket verkligen är jag. Till en början arbetade jag på en kirurgisk avdelning men bytte relativt snabbt över till ASIH, avancerad sjukvård i hemmet. Att få arbeta så självständigt och fokusera på de medicinska insatserna, och samtidigt vara spindeln i nätet gällande samarbete med övriga instanser, gör att jag nästan kan känna mig som patientens projektledare. Det är en fantastisk blandning av att få hålla mycket i huvudet och vara, tillsammans med andra, ansvarig över någons liv och samtidigt behöva vara extremt inkännande rent emotionellt eftersom det är patientens hem som också är min arbetsplats. Då blir respekten för patientens integritet extra viktig. Att varje dag lämna jobbet och känna att en gjort något så värdefullt, är en ynnest. Mitt val om att helt byta riktning är alltså bland det bästa jag gjort. Skulle du vara i samma tankar som jag, är mitt starka tips att våga byta. Du kommer inte ångra dig.
