Jag sneglade på barnmorskeyrket som 20-åring efter att ha sett tv-programmet “Barnmorskorna” på SVT. Jag blev så fruktansvärt berörd av den dokumentärserien och började därför kolla upp hur vägen till barnmorska såg ut. Efter lite utforskande stod det klart för mig att första steget var att bli sjuksköterska vilket min mamma är, och jag tänkte “Ehh, att jobba med det mamma gjort – nej nej nej”. Jag visste inte vid det laget vad sjuksköterskeyrket innebar. Min mamma har jobbat med äldre patienter hela sitt yrkesliv och jag tyckte det kändes ointressant. Jag avfärdade det därför. När jag kort därefter fick en sprucken blindtarm och tvingades akut åka in till en kirurgisk avdelning var jag inte kaxig. Jag var omkring 21 år och ganska illa däran, vilket gjorde att jag fick ligga många dagar inne på sjukhuset. De sjuksköterskor och undersköterskor som jobbade där var mina änglar. De var så otroligt fina och gav mig världens bästa stöd. Jag fick en helt annan bild av yrket och kände att “Wow, vilken grej att få finnas där i en sån sårbar och utsatt situation för någon annan”. Jag började mina sjuksköterskestudier efter den här insikten och har älskat mitt jobb från dag ett. Alla möten med människor, att få prata, stötta och bara finnas där känns så meningsfullt. Ingen dag är den andra lik och man utvecklas hela tiden. Det är ett konstant lärande. Som färdig sjuksköterska har jag jobbat inom kardiologi samt gynekologi. Gynekologin fick mig att komma nära det område som gjorde att jag från början blev sjuksköterska, nämligen kvinnokroppen. Och oj vad spännande det är med just kvinnokroppen. På den gynekologiavdelningen jag arbetade på hade vi hand om allt från gynekologiska cancersjukdomar, gravida med graviditetstillamående, missfall, aborter och mycket annat. Erfarenheten gav mig både respekt inför barnafödande men också en stor ödmjukhet inför det ansvar en barnmorska har. Precis nu, för bara två veckor sedan, har jag påbörjat barnmorskeprogrammet och jag är så exalterad. Jag ser mycket fram emot att få göra skillnad då jag också av personlig erfarenhet vet hur stor påverkan barnmorskorna har. Min roll som tvåbarnsmamma har präglat mig mycket mer än vad jag kunnat ana, och stundtals har jag kunnat känna mig ganska vilsen. Jag har förändrats som person och fått allt fler existentiella tankar. Att i de stunderna ha fått träffa en varm barnmorska som bara bekräftat och peppat mig som kvinna, har varit guld värt. Just det längtar jag efter. Att få vara en del av de där ögonblicken som spelar så himla stor roll för kvinnans självkänsla och livet i övrigt.
