När jag läste termin fyra på läkarprogrammet råkade jag ut för en olycka och togs med ambulans till vårt Universitetssjukhus i Gdansk. Min första instinkt när jag passerade akutmottagningens dörrar var att jag måste ta mig hem på något sätt. Hem till Sverige. ”Skicka en helikopter” skrek jag ut i korridoren. Mitt vänstra underben var krossat i bitar. Jag hade ont. Men framför allt var jag rädd. Stressade människor sprang fram och tillbaka i korridoren. Kläder klipptes upp med sax, infarter sattes på plats. Sjukvårdspersonalen diskuterade livligt över huvudet på mig, och jag förstod inte vad de sa. Inte ett enda ord. Trots att jag bott i Polen i 1,5 år hade jag ännu inte lärt mig att behärska språket och hade därför inte den blekaste aning om vad skedde runt omkring mig. Jag fick låna en telefon och lyckades ringa min pappa. Tårarna rann. Det kom inte någon helikopter. 4 veckor utav berg – och dalbana följde. Sjuksköterskorna tyckte att jag var jobbig för att jag inte förstod deras instruktioner. Läkarna tyckte att jag var jobbig för att jag ifrågasatte deras behandlingar. Det var mentalt påfrestande att vara på fel sida. Att vara patient, att inte ha kontroll över situationen. Men det i särklass värsta var att inte förstå och att inte kunna göra sig förstådd. Personalen hade ju egentligen inte gjort något fel. Men min frustration och osäkerhet började snabbt att ta sig uttryck i misstro och ilska. Vi hade våra dispyter. Vid ett tillfälle gick det så långt att jag rymde ifrån sjukhuset under några timmar. Men efter någon vecka insåg jag att det var dags att gräva ner stridsyxan. Detta gynnade ingen. Min mamma köpte choklad till avdelningspersonalen och vi försonades. Jag slutade ifrågasätta allt och accepterade att de faktiskt gjorde ett bra jobb. 5 år senare jobbar jag på daglig basis med patienter från alla världens hörn. Jag är nu på den andra, trygga sidan som läkare, dessutom i ett land där mitt modersmål talas. Det är skrämmande lätt att vårdkvaliteten påverkas av språkbarriärer. Samtal tar längre tid när de behöver föras med hjälp av tolk och de tvingas dessutom ofta göras över en knastrig telefonlinje. När en sådan situation uppstår påminns jag om min egen upplevelse. Den utsatthet och rädsla som automatiskt infinner sig i och med att man blir sjuk. Men som får en ytterligare dimension när man inte kan kommunicera med de människor som skall försöka hjälpa en. När minnena kommer tillbaka uppfylls jag av en enorm tacksamhet över våra mångkulturella arbetsplatser. I de flesta fall behöver vi ju faktiskt inte ringa och jaga efter en tolk efter det nästan alltid finns någon ur personalgruppen som talar patientens språk. Som kommer in och räddar situationen när vi andra står handfallna. Som förklarar och förstår. Man skulle kunna hävda att språkkunskaper känns sekundärt när en människor är akut och/eller allvarligt sjuk. Men tvärtom, är det just vid de tillfällena som kommunikationen behövs som mest.
