Alexandra – Sjuksköterska

Alexandra - Sjuksköterska

När jag tog examen i januari spelades låten “Goliat” av Laleh till vårt intåg i kyrkan. Om vi då hade vetat hur väl den musiken skulle skildra vårt arbete i den här pandemin, hade många av oss säkert blivit skrämda. Min första jobbdag som färdig sjuksköterska ägde rum i februari på den infektionsklinik jag valt att börja på. Att mitt arbete under den första arbetsmånaden så snabbt skulle svänga från traditionella infektionspatienter till att vara en avdelning i frontlinjen för covid-19-smittade patienter, hade jag förstås inte kunnat ana. Som nyexaminerad sjuksköterska får man en introduktion där en erfaren sjuksköterska introducerar den nya sjuksköterskan på avdelningen. Precis i slutet av min introduktion började covid-19 få en ordentlig spridning i framförallt Stockholm och strax efter att jag börjat gå själv, utan handledare, var hela avdelningen full av covid-19-smittade patienter. Det gick otroligt fort. Alla stod handfallna och ingen hade något direkt facit. Sedan dess har full mundering och oro varit min vardag. Oro för att inte räcka till, men också en oro för de regelbundna ändringarna i rutiner och riktlinjer kring skyddsutrustning. Att få prioritera är såklart inget nytt i sjukvården och att behöva få prioritera patienter som i stort sett är i lika dåligt skick, är tyvärr inte heller något nytt. Men det gör ändå lika ont att behöva lämna en patient som har ångest och kippar efter luft, för att springa iväg till nästa patient som också ligger skräckslagen med andnöd. Under utbildningen var det en hel del fokus på hur man som sjuksköterska kan lindra, bota och trösta på bästa sätt. Den teorin jag fick lära mig har knappt hunnit få bli verklighet. Det känns så konstigt att behöva komma in till en rädd, palliativ patient i full skyddsutrustning och inte kunna klappa eller få hudkontakt med personen. I skyddsutrustningen är det dessutom svårare att ge trygghet och empati. Många gånger är de svårt sjuka med covid-19 förvirrade, och majoriteten är äldre med dålig hörsel. Då blir kommunikationen betydligt svårare och jag har fått hitta strategier för att nå fram. Till exempel har jag fått ett helt annat rörelsemönster med ögonen eftersom det nästan bara är de som syns genom all täckande beklädnad. Dessutom har den exceptionella situationen kring anhöriga och deras svåra situation varit en utmaning. Då många patienter inte orkar kommunicera har vi vårdpersonal fått bli deras närståendes enda länk till patienterna, vilket givetvis har med besöksförbudet att göra. Det i sig har inneburit mer lidande och fått patienterna att känna sig ännu mer ensamma. De vårdrelaterade etiska och moraliska värderingarna har verkligen fått sig en törn. Samtidigt som det varit en tuff början som nybliven sjuksköterska så har det förstås också varit extremt lärorikt. Jag kan heller inte vara mer tacksam över hur väl bemött jag blivit av både patienter, anhöriga men också alla fantastiska kollegor. Det är tack vare dem som gör att jag orkar slåss mot Goliat.