Andreas – Sjuksköterska

Sen 2013 har jag arbetat heltid för ambulansen i Uppsala. Att åka ut med ambulans på larm är förstås mycket spännande eftersom man aldrig vet vad som väntar. En viktig sak att ha i åtanke när man arbetar prehospitalt är att alltid tänka brett. Att liksom inte bli för färgad av den information som exempelvis anhöriga ger, eller att köra in sig på ett spår om vad som kan ha hänt. Jag minns den gången vi fick ett larm från anhöriga om att en man med diabetes låg medvetslös i en hästhage, enligt anhöriga troligtvist på grund av ett lågt blodsocker. När vi kom fram var mannen vid medvetandet men mycket förvirrad och han hade också stora skador i ansiktet. Anhöriga på plats förklarade det med att han antagligen måste ha fallit mot en sten till följd av det låga sockret. Ganska så snabbt visade det sig dock att mannen hade ett normalt blodsocker och därmed kunde vi avfärda lågt blodsocker som anledning till hans initiala medvetslöshet. Han blev kort därpå medvetslös igen och just det uppförandet – att bli medvetslös, bli vid medvetande och sedan medvetslös igen, är något man kan kalla för ett “fritt intervall” och kan vara tecken på traumatisk hjärnblödning. Väl inne i ambulansen behandlade vi honom enligt misstanke om cerebral blödning och under transporten fick han återkommande kramper samt försämrad andning, vilket behandlades under brådskande transport in till sjukhus. Generellt så funkar det på så vis att efter att ambulanstransporter anlänt till akutmottagningar tar alltid teamet på akuten över, och ambulanspersonalen lämnar med det också över ansvaret för patienten till nästa del i vårdkedjan. Vissa patientfall berör en extra mycket och ibland blir man nyfiken på hur det gått för vissa patienter, och om det man gjorde för patienten var rätt. Det här var en sådan gång, och jag fick reda på att mannen opererats akut och fick efterföljande vård i några månader innan han skrevs ut och fick komma åter hem. Vad som orsakat hans medvetslöshet var just traumatisk hjärnblödning och inte lågt blodsocker som den första informationen var formulerad. Att han fick så stora skador samt en hjärnblödning, bedömdes bero på att en häst sparkat honom i ansiktet, vilket också förklarade hans rejäla sår och frakturer. Det såg nämligen inte ut som att ett fall mot en sten kunnat orsaka de där skadorna. Och såhär i efterhand kan jag nästan se att det var ett avtryck av en hästsko i hans ansikte. Nu har jag dessvärre skadat hälsenan vilket gör att jag inte kan arbeta kliniskt på ett par månader, och därför ska jag arbeta halvtid på sjukvårdens larmcentral, som är den larmcentral som Uppsala driver, och 50% arbeta administrativt inne på ambulansen. Sjukvårdens larmcentral är en del av Akademiska Sjukhusets organisation, vilket innebär att vi (till skillnad från de flesta andra regioner i Sverige) besvarar de telefonsamtal som 112 kopplar vidare. På sjukvårdens larmcentral sitter erfarna sjuksköterskor med minst tre års akutvårdserfarenhet och intervjuar den drabbade utifrån ett medicinskt beslutsstöd. Uppsala har visat på bra siffror och statistik, där bland annat antalet ambulansuppdrag har minskat vilket resulterat i en ökad precision i utalarmeringen av ambulanser – det vill säga rätt resurs till rätt patient. Det kan alltså handla om att en erfaren sjuksköterska gör en bedömning (med stöd av det medicinska beslutsstödet som tagits fram) att det räcker med en sjukresa istället för en ambulanstransport. Dessutom “äger” vi ju patienten från det att patienten ringer tills det att hen eventuellt får vård. Det ger oss möjligheten att också på ett effektivt sätt kunna utvärdera hur de första samtalen korrelerat till eventuella behandlingar, ser ut. Med andra ord blir det lättare att studera händelseförloppen när vi håller i hela vårdkedjan. Även om jag säkert kommer sakna den patientkontakt jag annars får, så känns det roligt att få lära mig nya saker som ger ny erfarenhet. Inom akutsjukvård finns det mycket kul att jobba med, och jag känner mig glad över att ha hamnat på rätt plats i mitt yrkesval.