Barbro – Läkare

Min pappa var filmfotograf och gjorde många filmer, bland annat om flyktingar i Algeriet och Hongkong. På så sätt blev jag intresserad av andra nationaliteter redan som barn. Jag hade inte så bra självförtroende som ung. Jag kände mig ofta ful, tjock och fräknig vilket fick mig att tro att ingen skulle vilja ha mig. Jag älskade däremot skolan och blev därav duktig i den. Det stärkte mig och samtidigt föddes tanken; “Om jag blir läkare är det nog ingen som kommer att ifrågasätta mig som ogift”.

Jag blev läkare men inte ogift. Idag har jag en man, tre barn och är troligtvis den mest bereste läkaren inom Försvarsmakten. Att jag hamnade i Försvarsmakten berodde på att en släkting ville ta sportdykarcertifikat och bad mig att skriva ett hälsointyg. Jag kontaktade en dykarläkare för att lära mig mer, och i samma veva gick jag en kurs i Anestesi under krig och fredstida krisförhållanden. Vid den tiden var jag redan specialiserad narkosläkare. Under kursen förstod jag att den största krisen är krig. Allt detta blev startskottet för ett långt kommande samarbete med Försvarsmakten och 1988 blev jag anställd som dykarläkare vid Marinen. Jag har senare arbetat i många krigsdrabbade länder, bland annat i Afghanistan.

Det är förstås många skador relaterat till riskerna och jag minns särskilt ett bombattentat i norra Afghanistan där en svensk soldat blev svårt skadad och transporterades ner till Kabul för att opereras. Han klarade sig tyvärr inte och miste sitt liv. Hans parkamrat som också kom ner till Kabul fick jag ta hand om samt försöka ge stöd. En sak som jag haft glädje av under dessa år i Försvarsmakten är att jag även utbildat mig till massör. Det är nämligen ett utmärkt sätt att få människor, som kanske är stressade på grund av trauma eller “plåtsjuka”, att slappna av. Att sakna sin familj, att inte få krama någon utan att missuppfattas eller att inte få visa ömhet kan resultera i en viss trygghet hos sjukvården där fysisk kontakt är fullt naturligt. Må-bra-hormonet oxytocin utsöndras ju vid hudkontakt och det har varit fantastiskt att se hur människor kunnat slappna av. Var jag än har varit, om det så är på ett fartyg, i högkvarter eller utlandsmissioner har jag erbjudit massage tillsammans med lugn musik och dämpad belysning. I Afghanistan kallades jag för ”The doctor with golden hands” då vetskapen om min massage spred sig även till andra nationer.

Nu är jag pensionär och senior i skolan på SFI. Där hjälper jag invandrare med svenska språket och lär mig samtidigt mer arabiska. Mitt yrkesliv har varit otroligt spännande och många frågar mig om jag någonsin varit rädd. Mitt svar är nej och det på grund av den starka tillit jag haft till mitt team som jag arbetat med. Avslutningsvis kan jag säga att jag är enormt tacksam över allt som jag har fått uppleva.