Barbro – Sjuksköterska

Jag har arbetat som sjuksköterska och vårdlärare i drygt femtio år. Nu är jag pensionär men tänker ofta tillbaka på mitt yrkesliv. Det jag ägnat mest tid åt är psykiatrisk vård. Jag har alltid varit intresserad av människor och vad som gör att att några av oss drabbas av psykiska besvär/sjukdomar, ibland så allvarliga att man inte orkar leva. Jag kände redan under min elevtid att jag ville lära mig mera om det mänskliga psyket och vilka orsaker som låg bakom sammanbrott till kropp och själ men också vad som gjorde att man blev bra och kunde gå vidare i livet.  Därför valde jag att specialutbilda mig inom psykiatrisk vård. Jag har arbetat inom såväl sluten- som öppen psykiatrisk vård. Under många år arbetade jag i Nacka-Värmdö psykiatriska sektor. En fantastisk välfungerande verksamhet med tillgång till både öppen- och sluten vård och med mycket kompetent personal. Tyvärr lades den ner, av politiska och ekonomiska skäl, precis som liknande verksamheter i Stockholms läns landsting. Verksamheten eller sektoriseringen som vi kallade denna vårdmodell, blev för dyr och dessutom infördes det fria vårdvalet. Man skulle inte längre vara bunden till  den vård som erbjöds i det område man bodde. När jag får frågan om jag minns några av patienterna så blir svaret ja. Jag minns många, bland annat en kvinna som jag mötte på ett av Stockholms mentalsjukhus. Hon var i fyrtioårsåldern och fullt orienterad till tid, rum och person. Hon hade halvvuxna barn och ett bra jobb. Vi försökte på alla sätt hjälpa henne med hennes lätt bipolära sjukdom. Vi provade allt. Samtalsterapi, olika medicineringar, sysselsättningar, permissioner hemma, men gång på gång så misslyckades vi. Hon blev aldrig bättre, och var inte heller nöjd med oss. Efter varje utskrivning kom hon snabbt tillbaka för vård på sjukhus. Under ett års tid var jag med henne och deltog i hennes vård och behandling. Jag slutade på denna avdelning och därför vet jag inte hur det gick för henne men jag tänker ofta på henne och undrar förstås vad det var hos oss/mig som då inte räckte till. Tyvärr kan vi se idag att den psykiska ohälsan ökar i befolkningen, framför allt hos unga människor. Orsakerna är säkert flera. Jag kan bara spekulera. Kan det bero på en viss press nuförtiden att visa upp sitt helst perfekta liv i alla dessa sociala kanaler? Samtidigt som några också skriver en hel del om sina psykiska svårigheter och problem. Det verkar vara ett samhällsfenomen att vilja visa upp sig, både sin tjusighet och sina tillkortakommanden men framför allt att bli sedd och vara tillgänglig i sociala medier. Då finns man. Jag tycker vi lever i en narcissistisk tid där yta är viktigt och att det krävs att man visar upp sig. Men detta är förstås bara mina tankar och svårt att veta vad som är orsak och verkan. Jag hoppas i alla fall att tidsandan inte ska öka unga människors lidande. Jag hoppas också att människor kan få adekvat hjälp om och när den behövs.