HUMANS OF MEDPEOPLE

Erik – Läkare

Jag vet inte nu om det är en efterkonstruktion. Jag har däremot minnen av löften till mig själv att bli läkare efter mammas hjärnblödning. Mamma kom inte ihåg mitt namn. Hennes ögon kände inte igen mig. Vissa ord föll bort och i deras ställe fanns bara ljud utan betydelse. Jag frågade kirurgen om framtiden men fick bara en procentsats till svar. Mammas liv, reducerat till statistik. Jag minns att jag skrek i bilen och helvete vad jag grät den natten. Pappas hjärtinfarkt gick så fort att jag inte hann med. Mer känslan av att något hade hänt snarare än att någonting hände nu. Ingen väntan på undersökningar eller prognoser. Ingen osäkerhet om hur mycket av honom som skulle finnas kvar. Någonting hände igår, men idag var idag. Egentligen är frågan om “varför jag ville bli läkare” helt omöjlig att besvara för mig. Ingen i min familj var läkare. Så här i efterhand visste jag ju ingenting om vad en läkare gör. Ordet “diktafon” hade lika gärna kunnat vara ett av mammas hjärnblödningsord. Hade det ordet kommit på högskoleprovet hade jag kanske inte ens kommit in på läkarlinjen. Jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap. Men mest stjärnor, och rymden och sånt. Mindre av att känna folk i rumpan och se om det blöder. Prestige? Ja det är ju skönt att glida in på ett mingel och spela ut läkarkortet. Absolut. Ända till någon undrar vad det är som blöder i deras rumpa. Pengar? Jag gör min specialisttjänstgöring nu och bor svart i andrahand. Det låter pretentiöst och högtravande och jag klarar knappt av att säga det, men att få finnas med när en annan människas liv blir skört och osäkert. Att i de situationerna veta vad man ska göra eller säga. Att ta jobbiga beslut som ofta landar i något bra. Det gjorde de personerna som räddade livet på mamma och pappa. Det gjorde också de personer som rehabiliterade dem tillbaka till ett helt återställt liv. Och nu, med en diktafon i min högra hand, gör jag det också. Jag skulle aldrig kunna jobba med någonting annat. Så jävla pretto, men det har jag nog alltid vetat.” – Erik Kullring