HUMANS OF MEDPEOPLE

Jennifer – Sjuksköterska

För nio år sedan övergick min mammas behandling till något som kallas för palliativ vård – vård i livets slutskede. Jag fick samtalet från mamma när jag stod på parkeringen utanför min praktikplats. Jag minns det som igår, hur luften gick ur mig och marken under mina fötter försvann. Allt blev mörkt. Där och då pausade jag mina sjuksköterskestudier, ovetande om att jag någonsin skulle vilja bli färdig. Jag åkte upp till Degerfors för att vårda och umgås med mamma den sista tiden hon hade kvar. Samma morgon som mamma somnade in, jobbade en sjuksköterska som berättade för mig att hon suttit vid sin pappas sida hans sista tid i livet. Jag kände fullt förtroende för henne, hon visste precis vad jag gick igenom. Något som de andra sjuksköterskorna bara läst i en bok eller sett från en vårdares vinkel. När mamma tagit sina sista andetag och livet rullade vidare började jag känna att den där sjuksköterskan som var med den morgonen då mamma gick bort, den rollen kan jag också inta. Jag kan ge tillbaka den där trygga känslan som hon gav mig den där mörka decembermorgonen. Idag är jag återigen student, med målet om att bli distriktssköterska. En del av mig bearbetar fortfarande den där hösten för nio år sedan. En vacker dag ska jag jobba helt med palliativ vård, för att kunna ge tillbaka det jag lärde mig den där hemska tiden. Men jag har en bra bit kvar innan jag känner mig redo. Gråten är fortfarande för nära i halsen stundvis och såret i hjärtat rivs än idag upp lite grann varje gång den här tiden på året. Tiden läker inte alla sår. Ärret finns ännu kvar och smärtan kan väckas till liv även om den blir mildare med åren.