Jens – Sjuksköterska

Den 7 april 2017 hamnade jag mitt på Drottninggatan under terrorattacken. Det var en fredagseftermiddag och jag var stationerad på Citystationen vid Sabbatsbergs sjukhus då jag jobbar på AISAB ambulans som sjuksköterska. Vi fick ett prio-1 larm vilket innebär ett uppdrag med högsta prioritet där patient bedöms ha akuta livshotande symtom. På vårt meddelande om larmet stod det något i stil med “trafikolycka, kollision lastbil-person, 3 skadade” så min första tanke var att det kanske var en lastbil som råkat svänga för kraftigt och därmed kört över någon. Men om jag bara hade vetat. Vi satte oss i ambulansen och körde ner på Dalagatan till Norra Bantorget, där tog vi vänster upp på Barnhusgatan och nådde slutligen Drottninggatan. Precis framför oss hade vi ledningsbilen med sjukvårdsledningen i. Vi parkerade i korsningen Barnhusgatan/Drottninggatan och personalen ur bägge bilar hoppade mer eller mindre ut samtidigt. Jag och min kollega fick direkt order om att ta hand om en svårt skadad person som låg i en närliggande port. Vi gick dit och väl där så undrade jag “var är lastbilen någonstans?”, men eftersom fokuset alltid ligger på patienten så försvinner en sån typ av tanke lika snabbt som den uppstår. Väl där möttes vi av en medvetslös äldre kvinna med svåra skallskador. Vi gjorde det vi kunde på plats i form av att utföra hjärt-lungräddning samt att bland annat sätta infarter och ge dropp. När jag sprang mellan porten och ambulansen för att hämta båren, möttes jag av poliser i full mundering och med automatvapen. Även det fick mig att känna att något var annorlunda. Dessutom hade ovanligt många privatpersoner erbjudit sig om att hjälpa till, och flera av dem verkade chockade. Men som redan nämnt så är ändå ens fulla fokus på patienten och därmed ägnas inte för mycket tankeverksamhet till annat än just patienten. Vi fick över kvinnan på båren och körde henne snabbt in till Karolinska Sjukhuset, med aktiv HLR under hela resan. Framme på akutrummet på KS lämnade vi över henne till det läkarteam som stod och inväntade oss, och tyvärr var hon så illa däran att det inte gick att rädda henne. Vid den här tidpunkten, ca en halvtimme efter att vi åkte ut på larmet, hade jag ännu inte förstått vad det egentligen var som hade hänt. Vi sanerade bilen och åkte tillbaka till olycksplatsen. De personer som krävde snabb akutsjukvård hade blivit borttransporterade och vi hade en stund över i väntan på nästa order. Då tog jag för första gången upp min mobil, ca 1 h efter det första larmet, och kunde läsa på nyheterna om vad som troligtvis hade hänt. Eftersom jag enbart höll till högst upp på Drottninggatan och inte nere vid Åhléns, så såg jag aldrig lastbilen. Vi fick senare uppdrag om att ta hand om några lindrigt skadade personer och vi åkte lite fram och tillbaka mellan stationen och Drottninggatan. De kommunala medlen var avstängda och aldrig någonsin har jag sett så mycket människor promenera på gatorna, för att någon timme senare se hela Stockholms city ihåligt tomt. Många har frågat mig i efterhand hur jag själv påverkats av händelsen, och efter reflektion kan jag känna att jag är glad över att jag fick vara där och hjälpa till. När man går in så hårt för att rädda patienter stängs ofta andra känslor av. Lite så var det den här gången också. Dessutom fick vi fint stöd av personalledningen på min arbetsplats. Fruktansvärt är det med alla slags terrordåd och självklart önskar jag ju att jag aldrig hade behövt åka ut på det där larmet fredagen den sjunde april 2017. Ett datum alla i Sverige kommer minnas.