I snart åtta år har jag jobbat som sjuksköterska. Jag specialiserade mig ganska snabbt till ambulanssköterska men kände att jag ville ha lite mer erfarenhet som “vanlig” sjuksköterska innan jag gick på ambulanssjukvården. Därför har jag jobbat som bemanningssyrra heltid och tar även ibland extra pass via Medpeoples grymma app. Många har delade meningar om just bemanningsbranschen och för mig är det ett självklart val. Det är så skönt att kunna styra min frihet, variera mina arbetsuppgifter, anta nya utmaningar och samtidigt få en bra lön. Varför jag blev sjuksköterska handlade dock inte om hur stor frihet eller hur hög lön jag skulle få. Varför jag valde att bli sjuksköterska handlade om att jag tycker om den mänskliga kontakten och att få hjälpa till. Att dessutom få lyssna på andras erfarenheter och ta lärdom av dem, är också givande. Apropå det här så kommer jag väl ihåg en patient jag träffade på en akutmottagning. Han var inlagd för en hjärtåkomma och vad man oftast börjar med när en patient kommer in till en akut, är att ta prover och sätta en infart. Det jag märkte ganska snabbt var att den här mannen var extremt rädd för att bli stucken. Och det är inte så ovanligt. En hel del del patienter är rädda för stick. Men den här mannen var oerhört rädd och han var svår att lugna. Han ville heller inte till en början berätta varför han tyckte så illa om det. Efter ett bra tag så öppnade han upp sig och berättade att han tidigare i sitt liv varit i FN-tjänst i Kongo under 60-talets inbördeskrig. Han hade hög integritet och trots det, så berättade han tillslut om allt hemskt han varit med om där, som att ha sett massor av blodiga avrättningar. Inte undra på varför han var rädd för stick och blod. Vad som då också framgick var att den här mannen inte bearbetat hans trauma vilket sorgligt nog lett till PTSD, post traumatiskt stress syndrom. Utöver sitt hjärtproblem, fick han nu också hjälp av psykiatrin. Det här är bara ett exempel på varför jag tycker mitt jobb är stimulerande. Inte för att jag på något sätt vill gotta mig i andras trauman, utan snarare för att jag får vara med om sårbara situationer där främmande människor delar med sig så.
