Karl – Läkare

År 2007 flyttade jag ensam till Uppsala för att starta min resa mot läkarexamen. Idag, år 2019, är jag kvar i Uppsala men nu med en fru, en dotter och alldeles snart en specialisering inom urologi. Redan första dagen på läkarprogrammet var jag tvärsäker på att det var kirurg jag skulle bli. Men så blev det inte riktigt. Även om jag som urolog också opererar, så är urologi som område otroligt brett. Det är vård som innefattar både kirurgisk behandling men även medicinsk. Det är det jag verkligen gillar, att det är en stor variation på arbetsuppgifterna där även patientklientelet är en väldigt trevlig grupp. Dessutom var min tro att arbetsförhållandena var något mindre slitsamma än vad övrig kirurgi kan vara, vilket inte riktigt visade sig vara sant. Det var faktiskt en av anledningarna till varför jag ändrade min inställning till val av specialisering. Jag märkte nämligen under min AT att urologerna hade lite mer fritid och färre nattjourer, var lite ”gladare kirurger” och överlag lite mindre slitna. Som ST-läkare och tidig specialist inom urologi i Uppsala delar vi jourbördan på kirurgakuten med kirurgerna och man randar sig på kirurgen under ca ett års tid. Jag misstänker nu att vi faktiskt har samma ”slitenhetsgrad” som övriga kollegor på sjukhuset. Jag minns en jul för några år sedan under en jourvecka på akuten som hade varit relativt lugn. Men den sista timman innan jag, min fru och dåvarande 4 månaders dotter skulle tagit bilen ner mot Småland för att fira jul med mina föräldrar, drogs ett stort traumalarm. En ung patient hade varit med om en bilolycka och var allvarligt skadad. Patienten hade spontan cirkulation men ingen hjärnaktivitet. Stora djungeltrumman var i full gång i hopp om att rädda patienten men tyvärr gick det inte. En sån typ av situation blir emotionellt påfrestande, särskilt när patienten är så ung. Det blir alltid extra jobbigt då. Bilfärden ner till Småland och julfirande fick skjutas på något dygn. Nästa sommar är jag förhoppningsvis färdig specialist vilket jag ser fram emot med en skräckblandad förtjusning. Vissa dagar vill jag vara klar precis nu, och andra dagar känner jag mig inte i närheten av att kompetensmässigt besitta en urologspecialisering. Men jag gissar att alla inom sjukvården känner så från och till. Att man aldrig blir helt fullärd.