Varför jag blev läkare? Ja det berodde nog dels på att jag hade bra betyg på gymnasiet men också för att jag alltid tyckt det varit spännande med människokroppen. Jag gick ut med 19,2 i betyg från gymnasiet och började därför på komvux. Målsättningen var nämligen att försöka komma in via intervju och då var jag tvungen att ha 20,0 i betyg samt 1,6 på högskoleprovet. Komvux gick bra men högskoleprovet var svårare. Första gången fick jag 1,1 och andra gången 1,3. Båda gångerna föll jag på orddelen. Jag har spelat mycket fotboll genom åren, vilket jag fortfarande gör, och har därför inte prioriterat skönlitteratur på fritiden. Att plugga utomlands blev ett faktum och jag hamnade i Köpenhamn. 2008 flyttade jag dit och påbörjade mina läkarstudier. Det jag inte visste då var att kvaliteten på utbildningen var sisådär. I Sverige är utbildningen mycket mer verklighetsförankrad med betydligt mer praktik jämfört med Köpenhamn. Om området exempelvis är hjärtat så är utbildningen i Sverige upplagd att du lär dig en viss teori om hjärtat men sen är du också ute på sjukhusen och får träffa patienter med hjärtproblematik samt läkare som är specialiserade på området. I Danmark sitter studenterna på 10 timmars föreläsningar för att sen gå hem och plugga på egen hand. Det fäster ju inte riktigt på samma sätt då. I Sverige har man dessutom längre AT (allmäntjänstgöring) än vad man har i Danmark. Jag hade ett år istället för två år och under det året var jag på Bornholm. En jättevacker dansk ö med ett provinssjukhus vilket är lite speciellt. En del läkare på sjukhuset hade lockats dit av höga löner, och därav kanske inte rätt person var på rätt plats. Till exempel blev två läkare av med sina legitimationer under den tid jag var där. En av läkarna, som hade forskat i Köpenhamn i 20 år, kom till Bornholm för att börja arbeta kliniskt igen och operera. Han gjorde diverse småoperationer, som att ta bort blindtarmar och gallblåsor, men även bland annat sterilisering. Flera patienter som fick komplikationer av de operationer de hade genomfört på sjukhuset, var opererade av just den här läkaren. En patient hade inte alls blivit steriliserad utan läkaren hade lyckats sätta klips på en sena istället för på sädesledaren. Läkaren blev av med sin legitimation då detta uppdagades, men tog istället jobbet som sjukhusets kliniska inspektör. De som hade upptäckt alla komplikationerna på hans operationer var bland annat min handledare och det var han, tillsammans med andra kirurger, som såg till att den här före detta. forskaren inte längre fick jobba kliniskt. Nu var det dock så att den före detta forskaren var var väldigt duktig på att bläddra i papper och med sitt nya jobb som klinisk inspektör granskade han även min handledare, Det uppdagades då att min egen handledare hade gjort bedrövliga tjocktarmsundersökningar (missat cancersvulster osv.) och blev då, även han, av med sin legitimation. Plötsligt hade två av mina överläkare blivit av med sina legitimationer. Så, med det sagt kändes hela den här placeringen oseriös och inte tillräckligt lärande. Nu känner jag däremot att jag lär mig massor på Sahlgrenska och jag ångrar faktiskt inte att jag pluggade i Köpenhamn. Kanske låter det motsägelsefullt men ångra något ska man aldrig göra.
