Att få jobba som barnmorska är ett privilegium. Många föräldrar säger att förlossningen är det största de varit med om. Att jag i egenskap av barnmorska får vara med och bistå under de ögonblicken är verkligen magiskt. Jag hade för inte så länge sedan hand om ett par som skulle få sitt andra barn. De var ganska traumatiserade från den första födseln då mycket personal hade varit inblandad och barnet behövt hjälp för att komma ut. Av den anledningen fick den blivande tvåbarnsmamman gå i stödjande samtal i syfte om att minska förlossningsrädslan. Eftersom en omföderska redan “banat vägen” för det kommande syskonet, hade den här kvinnan bättre förutsättningar för en okomplicerad födsel. Mycket riktigt fick hon en revansch och födseln gick som på räls. Kvinnan skrattade mellan krystvärkarna och det kändes så otroligt fint att få se henne lugn och avslappnad, och stundtals riktigt glad. Barnet kom ut och mådde prima och sekunden efter att hon tagit emot sitt barn tittade hon upp på sin partner och sa “Gud vilken grej, det här vill jag göra igen!”. Jag fick gåshud av att se henne gå från en stor rädsla till ren, skär lycka. Det behöver alltså inte alltid vara spektakulära, dramatiska situationer för att framkalla starka känslor utan ofta finns det en sån storhet i det lilla. Jag tror aldrig att jag kommer sluta fascineras av alla dessa starka kvinnor jag dagligen omges av. Delvis av kollegor som delar med sig av kunskap och som inspirerar men kanske framför allt av den födande och i synnerhet kvinnokroppen. Att tillverka och få ut ett barn ur sin egen kropp – finns det något coolare?
