Rafaele – Läkare

När jag pluggade till läkare sommarjobbade jag för hemtjänsten i Vindafjord i Norge. Jag tänker ofta tillbaka på en 80-årig dam som jag åkte hem till två somrar i rad. Hon var en änka, en fårbondeänka, som bodde väldigt isolerat i ett vackert landskap. Det tog mig lång tid att köra dit. Jag fick köra över ängar och i traktorspår, och jag fick öppna och stänga grindar efter mig. Patienten hade problem med att tömma urinblåsan, så jag fick åka dit en gång per dag för att tömma blåsan på urin. Det var lite stelt under de första gångerna eftersom jag som ung kille utan särskilt mycket erfarenhet av vården, inte riktigt visste hur man skulle göra såna här situationer avspända. Hon lyckades däremot neutralisera sammanhanget genom att bjuda på en chokladbit efter att blåsan var tömd. Det här utvecklades till tydliga ritualer där vi inte sa ett ord till varandra tills jag berättade att allt var klart. Då sa hon “Bra, nu är det dags för en chokladbit!” och så satte hon på sig kläderna och vi gick gemensamt ut till köket, tittade ut på landskapet och åt choklad. Hon lärde sig vilken som var min favoritbit och till andra sommaren hade hon sållat ut just min favoritbit ur hennes twistpåsar. Jag tänker som sagt ofta tillbaka på henne. Hon fick mig att förstå att vårdgivare och vårdtagare ibland har olika fokus. För mig var målet att behandla hennes medicinska besvär men hennes fokus var att få sällskap vid köksbordet.