Veronica – Undersköterska

Jag har jobbat som undersköterska sen 1992. Till en början var jag på servicehus och sen hade jag en liten paus och jobbade med media och kommunikation. Men jag saknade vården och kom tillbaka och började på Södersjukhuset. Sen år 2002 har jag varit runt på kvinnoklinikens olika avdelningar. För längesedan ville jag bli barnmorska men efter att olika familjesituationer uppstod har jag fortsatt vara undersköterska vilket jag också verkligen älskar. Att få jobba och fokusera på omvårdnad gällande kvinnor är så intressant. Det beror nog till en stor del på att jag själv är kvinna och därmed kan relatera till många olika slags känslor och situationer, men det beror nog också på att den typen av patientgrupp och vård känns hoppfull. En sak som jag tror är viktigt för att jag ska kunna ge en bra vård för alla de kvinnor jag möter, är att försöka tänka utanför boxen och att se till nuet. Visst kan erfarenhet och tidigare patientfall vara till hjälp, men att också försöka se till stunden, precis här och nu, tror jag är oerhört viktigt. Jag minns särskilt en patient jag hade hand om som blev inlagd i graviditetsvecka 25 på grund av svåra kräkningar. Hon hade i botten en svår anorexia och spekulationer kring att hennes kräkningar var framkallade av henne själv var i full gång. En del personal var övertygade om att hon var rädd för att gå upp i vikt och därför kräktes med egen vilja. Jag trodde inte alls på de kollegor som höll på så, och jag tillbringade mycket tid inne hos kvinnan och vi fick en nära relation. Mycket riktigt hade hon en svår hyperemesis, alltså ett tillstånd då den gravida kvinnan kräks mycket utan att kunna styra det. Hon fick vara inneliggande hos oss i två månader då hon inte kunde behålla något överhuvudtaget. Både kvinnan och hennes föräldrar pratade öppet om förtvivlan över att inte bli trodd. Det slutade bra och bebisen föddes frisk och fin. Jag stötte på kvinnan långt efter att bebisen hade fötts, och hon kramade mig så länge och tackade för att jag var en av de få som trodde på henne och stred för att hennes utsago var sann. Jag blev så smickrad och glad över att hon berättade det för mig, och det gav mig dessutom än mer inspiration till att alltid våga stå upp för det man tror på. Och för att knyta ihop säcken så är det här bara ett av många exempel på att man i den utsträckning man kan, inte alltid ska blanda in patienternas bakgrund.