Som barn var det viktigaste för mig att bli mamma. Ända sen jag kom på att man kunde göra egna bebisar längtade jag efter att få en egen. Med det sagt, så fort jag hittade min man gjorde vi en bebis och jag blev mamma första gången när jag var 20 år. Vår flicka blev sjuk och behövde neonatalvård vilket öppnade en helt ny värld för mig och den erfarenheten har jag alltid med mig i mitt möte med barn och föräldrar. När jag blev sjuksköterska började jag direkt på neonatal-iva och blev så fast som en människa kan bli. Jag älskade mitt arbete. Jag fick ju jobba med just det ”att bli mamma”, fast när andra blev mammor och pappor. Nu är jag barnmorska och arbetar fortfarande på neonatalen och har sedan 2013 roterat mellan förlossningsvården och neonatalvården. Jag får alltså jobba med föräldrarblivandet på två helt olika, fantastiska sätt. Jag har också utbildat mig till barnrättsombud och har därmed verktyg att alltid värna om barnets perspektiv i alla beslut och frågeställningar. För drygt tre år sedan blev jag tyvärr igen påmind om hur det är att vara livrädd. Min man blev svårt sjuk. Jag blev helt plötsligt anhörig och inte barnmorska. Den perioden har påmint mig om skräcken när den man älskar blir svårt sjuk vilket har gjort mig ännu mer ödmjuk och förstående inför våra föräldrar och syskon på neonatalavdelningen. Men jag vet att jag kan göra skillnad för dem, att jag kan få dem att orka just den timmen. Om jag inte kan annat, kan jag alltid lyssna och trösta.
