Jag blev färdig sjuksköterska år 2016, och specialistsjuksköterska inom akutsjukvård blev jag år 2018. Som sjuksköterska slutar du aldrig lära dig och intresset för anestesi har funnits under en längre tid och det är därför jag även nu har valt att studera till specialistsjuksköterska inom anestesi. Jag började studera nu under hösten 2020 och utbildningen är tuff men otroligt lärorik. Anestesi handlar ju mycket om luftvägarna, vilket kan vara väldigt komplext och handlar mycket om fördjupning om människokroppen. Man inser då hur lite man kan och varför utbildningen är så tuff. Samtidigt som jag studerar, arbetar jag och har kvar min tjänst inom Kriminalvården som är en kombination av anstalt och häkte. Vid behov och de dagar jag kan, är jag ute och arbetar som bemanningssjuksköterska. Jag arbetar som ensam sjuksköterska på anstalten och här bedrivs sjukvården såsom en vårdcentral. Jag har bokade mottagningsdagar ochläkarmottagning. Men även akuta situationer kan uppstå. Som ensam sjuksköterska inom Kriminalvården ställs det krav på dig som sjuksköterska att kunna vara självständig, men läkare finns alltid att konsultera. En del av jobbet handlar också om att stötta kriminalvårdarna. Eftersom de jobbar så nära de intagna men saknar sjukvårdsutbildning behöver de stöd i sin vardag gällande sjukvårdsärenden. Jag har jobbat här nu i snart två år och känner mig väldigt glad över att jag har min kompetens inom akutsjukvård i ryggen, för utan den hade jag inte kunnat jobba här. Detta har bidragit till att jag känner mig mer säker i mina bedömningar. Men mycket inom vården är spännande och ett fall som jag ofta kan tänka tillbaka på var när jag studerade till sjuksköterska och var placerad på en akutvårdsavdelning för barn. Där hade vi en patient som var 13 år och cancersjuk. Under ett blodtryck satt hon då och bläddrade i en hundbok. Eftersom jag själv hade precis skaffat den hund som hon just bläddrade förbi, så berättade jag det för henne, och hon blev alldeles exalterad när hon fick höra att jag hade en sån hund hemma. Efter några dagar blev hon tyvärr sämre och hon tappade helt gnistan över att komma upp ur sängen för att göra sin sjukgymnastik. Sjukgymnasten visste inte vad hon skulle göra för att få upp flickan och tillslut frågade sjukgymnasten mig om jag kunde försöka prata med henne, eftersom vi hade fått en fin kontakt där några dagar tidigare. Jag gick in till henne och pratade med henne, och sa; “Om du försöker gå ner till gympasalen och träna med sjukgymnasten, så lovar jag att ta med mig min hund Simba ikväll och hälsa på dig”. Hon både sken och gick upp ur sängen och gjorde sin sjukgymnastik. Jag höll såklart mitt löfte och kom senare på kvällen med hunden som hon fick leka med en stund. Hon var så lycklig de minuterna hunden var där och hennes mamma och flera i vårdpersonalen grät över det starka mötet mellan flickan och Simba. Ett år senare, när jag hade tagit examen som sjuksköterska, stannade en flicka mig i kulverten på det sjukhus jag jobbade på och sa; “Hej, det är ju du med Simba!”. Det tog mig en stund att känna igen henne. Men hon fortsatte; “Vet du, jag ska få en hund nu för jag är cancerfri och det var nog tack vare dig och Simba som gjorde att jag bestämde mig för att vilja bli frisk och gå upp och träna”. Såna stunder gör att man inser att det krävs så lite för att kunna åstadkomma så mycket. Än idag tänker jag på henne. Dessa möten med alla patienter där man lyckas göra skillnad och bidra till något, får en att inse att man har valt rätt yrke. Jag har aldrig ångrat mitt val av att bli sjuksköterska.
