Jag jobbar som specialistsjuksköterska på neonatalen på Sachsska Barn och ungdomsjukhuset, och det är en avdelning som tar emot bebisar födda vecka 27 eller senare. Den vanligaste anledningen till att bebisarna kommer till oss är att de är för tidigt födda men kan också bero på infektioner eller andningsstörningar. Jag tycker att det är en himla rolig arbetsplats och är därför barnrättsombud och specialistutbildad inom barn och ungdom. Att jobba där får mig att ofta fundera på hur man vårdar en patient som kan tala för sig jämfört med en patient som ännu inte kan prata. FN:s barnkonvention beskriver dessutom hur barn borde tas emot och tas hand om på våra sjukhus. Om en tioåring bryter armen eller får en sprucken blindtarm skulle föräldern aldrig tvingas att åka hem och lämna barnet ensam på sjukhuset. Det skulle rent av uppfattas som absurt. Än mindre skulle man dela på friska nyfödda barn och deras föräldrar på BB-avdelningen. Men ett nyfött barn på dryga kilot på neonatalen som behöver sina föräldrar minst lika mycket, får inte ha sina föräldrar nära eftersom vi inte har tillräckligt många föräldrarum. De får alltså bo kvar på BB om det finns plats eller i värsta fall åka hem. Då är det inte så jättekul när man som sjuksköterska får ge beskedet; ”Vi kan tyvärr inte erbjuda ett rum. Jag är ledsen, ni får sova hemma. Men vi ringer om det är någonting. Glöm inte att pumpa om du orkar mamma. Här, du får låna hem en bröstpump.” Då spelar det ingen roll hur många kramar man ger efter det. Vad är skillnaden mellan tioåringen och den nyfödda? Är det för att tioåringen kan prata och faktiskt säga ifrån? För att hon eller han kan uttrycka sina känslor och åsikter på ett sätt som den vuxne kan tolka och förstå? Bara för att ett nyfött barn inte kan prata betyder det inte att den inte har åsikter, eller för den delen inte kan uttrycka dem. De visar tydligt vad de känner, vill och hur de mår. Det kräver bara rätt kompetens för att tolka dem.
