Jag visste länge att jag ville skriva en roman men det krävdes att jag började jobba som sjuksköterska för att hitta vad jag skulle skriva om. Förra året släppte jag min debutroman ”Tusen bitar”, ett relationsdrama som utspelar sig mycket i sjukhusmiljö. Den handlar om vad som händer när någon hellre skulle dö än att ta emot ett nytt hjärta från en viss person, i detta fall en homofob som får reda på att hans hjärta en gång tillhört en homosexuell man. Det är en premiss som många under året pratat om eftersom det låter en smula overkligt. Vem tackar nej till organ och blod om det handlar om liv och död? Men det finns människor som av olika anledningar hellre skulle välja döden framför att ta emot det som erbjuds, beroende på var det kommer ifrån. Jag har till och med varit med om föräldrar som övergivit sitt barn efter att vi gett barnet en blodtransfusion. Mer verkligt än så blir det inte. Boken grundar sig även i faktumet att män som har sex med män idag inte får donera blod på samma premisser som heterosexuella utan avvisas idag från landets blodcentraler. Debatten om ändrade lagar pågår och jag är stolt över att min bok är en litterär del av den debatten. Hjärtat är otroligt. En livspump på ungefär 350 gram. Jag har många gånger varit med om när hjärtan slutat slå. Det blir helt tyst och för en stund fylls rummet av någonting som inte går att förklara. Men jag har varit med om desto fler gånger när hjärtan åter igen satts igång och livet kunnat fortsätta. Den känslan är inte helt lätt att förstå heller. Jag ville därför skriva om vad som händer när någon hatar så mycket att hjärtat inte längre orkar slå, en historia där jag ställer frågan om alla får donera sitt hjärta men kanske framförallt, om alla verkligen är värda ett nytt?
