Frida – Undersköterska

Jag har jobbat som undersköterska på kvinnokliniken sen 2005. Tanken var från början att bara arbeta ett litet tag och sen börja plugga till sjuksköterska. Men åren har sprungit iväg och jag själv har fått barn under den här tiden. Dessutom trivs jag väldigt bra på eftervården, där jag är nu, men tanken om att bli sjuksköterska en dag finns fortfarande kvar. Eftervården kallas den vård dit nyblivna föräldrar och barn kommer efter förlossningen. Den medicinska eftervården är den vård familjer får som kräver lite extra omhändertagande. Det kan till exempel röra sig om kejsarsnitt, stora bristningar eller sjukdomar hos mamman. Om familjen inte behöver den extra medicinska vården går de flesta till hotell-bb, vilket i princip är ett hotell men där barnmorskor arbetar och självklart stöttar familjen i den mån de behöver. Jag tycker verkligen om mitt jobb och vi har det väldigt bra här på kvinnokliniken. Självklart är det högt tryck om vårdplatser och det efterfrågas alltid nya rum för nyförlösta kvinnor. Men, i förhållande till hur man får höra att cancersjuka patienter får ligga i korridorer på grund av överbeläggningar, så tror jag nog att våra patienter har det rätt så bra. Ingen är livshotande sjuk utan det är oftast friska kvinnor som föder friska barn. De får fina rum, hotellfrukostar och pappor får bo över, men ändå så klagas det. Och självklart kan vården alltid bli bättre, men ibland kan jag känna att förväntningarna är skyhöga och orealistiska. Oftast är som sagt patienterna relativt friska och allt slutar bra. Men jag minns så väl en patient vi hade hand om för några år sedan, som inte var frisk. Hon var ung, i 20 årsåldern, och var inlagd på antenatalen, den avdelning kvinnorna är på om de behöver vård innan födseln. Hon kom in till oss alldeles mager och kritvit, och sökte för svåra smärtor i ryggen. På grund av språkbarriärer hade hon inte fått någon uppföljning av mödravårdscentralen hon var listad på. Hon hade så ont så att hon var tvungen att gå med rollator och givetvis skickade vi henne till röntgen. Där visade det sig att hon hade spridd cancer i hela ryggraden. Tyvärr hade cancern spridit sig så aggressivt och att påbörja behandling skulle enbart hjälpa henne att förlänga livet med kanske någon månad, men det skulle aldrig hjälpa henne till att överleva. Kvinnan valde då att inte påbörja behandling utan åkte istället till hennes hemland och somnade alltså in där med bebis i magen. Det var så fruktansvärt sorgligt att se allt det här och vi kollegor pratade om henne länge. Eftersom de flesta graviditeter och förlossningar slutar väl, blir ett sånt här patientfall extra utstickande. Under hela den tid hon var hos oss var hon så tacksam över den vård hon fick och hennes anhöriga var väldigt fina med henne. Aldrig kommer jag glömma de dagar jag omhändertog henne.