Madeleine – Sjuksköterska

Jag får byta om i bilen. Folk stannar och stirrar, pekar och undrar, trängs naivt på uteserveringen bredvid. Jag plockar ihop min akutväska som är laddad med läkemedel för vård i livets slut. Jag kånkar upp alla väskor och utrustning upp till patienten som bor på fjärde våningen. Möter folk i trappan som trängs med varandra. Det är varmt i rymddräkten. Svårt att andas i det täta munskyddet. Visiret trycker i pannan och skapar djupa märken redan efter några minuter. Anhöriga i hemmasnickrade munskydd öppnar dörren, rödgråtna och skärrad med stora frågor om tid och avslut. Det finns inga lätta svar. Vart har hen blivit smittad? Varför får hen inte sjukhusvård? Varför, när och hur…. Jag känner en sån stark förtvivlan. Inte över att vårda patienter i ett palliativt skede, det är ett yrkesval och i det känner jag mig trygg. Jag är så förbannat förtvivlad över att alla inte gör vad man kan för att stoppa den här spridningen. Jag ser bilder varje dag på mina sociala kanaler som strider mot de riktlinjer som finns. Till dom som lever i en verklighet där allt kan återgå till det normala- TÄNK OM! Det är ett stort hån till alla i riskgrupp och till mig och mina branschkollegor som ska ta hand om de patienter som själva inte valt att bli smittade. Vi hanterar liv och död. Det är inte över. Vi har bara köpt oss lite tid.