Patrick – Sjuksköterska

Jag har upplevt introduktionsdagar till två separata högskoleutbildningar och båda påverkade mig markant. Vid första tillfället hade jag nyligen tagit studenten och satt nu stramt fast på stolen i skolans aula för att ta del av rektorns visa ord. Jag skulle bli journalist, i en era som präglades av det nya begreppet “blogg”. Förändringarna i det mediala landskapet gick ingen förbi. Rektorn på journalistutbildningen välkomnade oss unga och ambitiösa till ett yrke av osäkerhet och evigt frilansande. Mitt yngre jag fick sin första karriärmässiga kalldusch. Han var ärlig när han meddelade att “en procent av er kommer att ha ett fast jobb inom 5 år”. Jag började redan där och då att fundera på vilket yrke som i sådana fall kunde erbjuda mig motsatsen. Fem år passerar och jag befinner mig i en annan aula på ett helt annat lärosäte. Jag får återigen uppleva en ytterst ärlig rektors-predikan. Den här gången dock med hopp om fast jobb, eller rättare sagt, garanti på det. “Ni kommer alla att bli erbjudna fasta heltidstjänster, till och med före utbildningens slut” förklarade rektorn på sjuksköterskeprogrammet. Det var “headhuntingens” era nu, vilket ju förstås var mycket smickrande. Jag skulle ha en trygghet och samtidigt få jobba med något värdigt. Två flugor i en smäll. Jag tror att många unga och oerfarna, men även gamla och anställnings-mässigt oattraktiva som haft svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden, känner precis som jag kände då – ekonomisk trygghet framför allt annat. Sju år efter den senaste introduktionsdagen upplever jag det fortsatt som viktigt. Men under de sju åren har jag samtidigt lärt mig att en anställningsgaranti inte är allt. Under min personliga sjuksköterskeresa har jag fått uppleva vårddebatten genom både sjuksköterskans och journalistens ögon, vilket är tacksamt. Om jag idag fick flika in i båda rektorernas tal, liksom slänga in några få punkter om vad som vore bra att tänka på inför framtida peppande introduktioner, så skulle det beröra begreppet yrkes-kurage. Att våga stå för vettiga löner, att våga vara stolt över sitt yrke men samtidigt inte låta sig begränsas i löneutvecklingen på grund av nedvärderande fördomar, kön, kultur eller att yrket reduceras till ett kall. Att ha vettiga arbetstider, bra arbetsmiljö och att inte låta chefer ifrågasätta ens lojalitet bara för att man ifrågasätter möjligheten till utveckling. Min yrkeslegitimation gav mig jobbgaranti i dagens samhälle. Men erfarenheten gav mig en förståelse kring det ansvar och rättigheter som legitimationen i sin tur medför, i synnerhet gällande yrkets utveckling.