Sofia – Sjuksköterska

Sjuksköterska har jag varit sen 2010 och det bästa jag vet med det yrket är att jag dagligen får känna att jag gjort skillnad. Även om yrket ofta pratas i negativa termer, så är uppsidan av yrket att man får mycket uppskattning. Jag är ingen akutvårdsmänniska, utan gillar mer att jobba inom palliativ vård, onkologi eller ASIH. Palliativ vård är vård i livets slutskede och ASIH står för avancerad sjukvård i hemmet, vilket ofta inkluderar palliativ vård då många väljer att få somna in i sin hemmiljö. Palliativ vård är liksom inte någon ”löpande band-vård” eftersom det är så speciella situationer där vi handskas med patienter som ska få vård ända in i det sista. Det blir också en typ av vård där vi på ett sätt vårdar hela familjen eftersom de patienter som har anhöriga, ofta också är extremt påverkade. Det som berör mest emotionellt är när jag vårdar patienter i samma ålder som jag. Det blir på något sätt så relaterbart då. Jag minns när jag tog hand om en kvinna som var ungefär i samma ålder som jag, kring 40 år, och som hade småbarn. Hon hade obotlig cancer och maken som var pappa till de två barnen, hade redan bearbetat sorgen vilket tog sig i uttryck av en form av oengagemang. Det var så tufft att se hur han exempelvis inte ville ta hem henne på permission, då det medförde en större last för honom. Vid såna här tillfällen måste man ju bara, hur svårt det än må vara, acceptera hur familjesituationerna är – det går inte att lägga sig i för mycket. Även om man själv tycker något annorlunda och vill se det bästa för patienten. En morgon när jag kom till sjukhemmet så hade hon somnat in under natten. Jag minns fortfarande hur hon såg ut när hon låg där i sin säng. Vissa patientfall glömmer man nog aldrig. Det här var ett sånt fall.